Vart börjar man...

 ... det här behovet av att dela med sig. Eller att bara få lufta sina tankar? Det verkar återkommande för mig då jag nu när jag tänkte att jag behövde starta upp någon form av blogg, inser att jag redan har tre stycken. Intressant! Även om det var ungefär 6 år sedan jag skrev någonting sist, förutom inläggen när jag rest.

Jag har så mycket ord som liksom snubblar på varandra i iver att få bli sagda, vilket gör att nu när jag väl sitter här och ska skriva så är det inget som är supertydligt eller klart. Men det kanske kan få vara så.

Den senaste veckan har varit utmanande, minst sagt. Veckorna dessförinnan var det också, av andra anledningar. Förra helgen gjorde jag en resa, vilken tog mig till platser jag inte riktigt hade förväntat mig. Det jag såg kanske inte var sant, men det kändes sant och därför var jag tvungen att hantera det som att det var det.

Under veckan som följde min resa, började jag greppa efter precis alla halmstrån jag fått tag i -  i det här fallet har halmstråna varit människor. Jag, som helst undviker mänsklig interaktion när jag inte är på topp, som svarar "jag mår bra" med hög gäll röst fast jag mår skit, som hellre stannar hemma från jobbet än går dit när jag känner att ansiktet inte riktigt vill vara med... Kom till den punkten att jag inte hade något val än att slänga upp allt det fula på bordet och blotta mig i allt det jobbigaste. Och tack och lov så har de allra flesta klivit fram och backat upp. Men kloka ord, sina egna reflektioner, sin önskan att vara medmänniskor och finnas där. Kanske inte alltid medvetet, eller kanske alltid fullt medvetet. Men förmodligen omedvetna om vilken enorm vikt det haft för mig, var och en av dessa medmänniskor. Kanske är det därför jag känner ett sådant behov av att skriva om det. För det inte känns tillräckligt att säga "tack" direkt till någon? Jag vill att alla ska veta, vilka fantastiska människor jag har i mitt liv. Så jag har från det här hemska, fått med mig något enormt fint av den här upplevelsen. Att jag kan våga falla, och jag kommer att bli fångad.

Trots det otroligt stora och fina i den känslan, är det bara en av många saker den här resan gett och kommer att ge. Inte alla bra, men många.

Vi människor är kapabla till så mycket. Nutiden skrämmer mig inte, men framtiden gör det. Så mitt kommande projekt kommer att vara: närvaro. Medveten närvaro. För hur klyshigt det än må låta så är det sant, att nuet är allt vi har.

Vad jag egentligen ville komma till var: tack. För att ni ger mig utrymme och håller mig nära.